Vår vice ordförande har ordet!

Hej Sylvia!

Du har ju varit ordförande i jouren under många år? Hur var det?
Ja, jag har varit ordförande mellan 2002 och 2015, därefter vice ordförande. Det har varit stimulerande och intressant och det har känts som en förmån. Jag har lärt mig mycket både om människor och våld men framförallt har jag mött systerskap och en massa vilja att föra jouren framåt och många, många, många hjärtliga skratt. Naturligtvis har det funnits problem att lösa. De har jag försökt ta som en utmaning, för att sluta arbeta med kvinnojouren har aldrig varit ett alternativ.

Varför blev du först aktiv i Tyresö kvinnojour? Och hur många år har du varit aktiv respektive 
suttit i styrelsen?
Jag har varit med i föreningen sedan start 1981 men blev inte aktiv förrän jag gick i pension 2001. Jag ville vara ”snäll” kvinna och ”hjälpa”, men ganska snart gick snällheten över till ilska, när jag märkte hur samhället såg på kvinnor som blivit utsatta för våld av den man de bor ihop med.

Mycket har tack och lov förändrats. Jag tror att varje socialförvaltning nu har ett kvinnofridsteam och lagar har tillkommit. Vi har även fått NCK (1) vid Uppsala universitet som bedriver forskning och utveckling om mäns våld mot kvinnor samt ”Kvinnofridslinjen” som är öppen dygnet runt för kvinnor att ringa.

Varför tycker du att det är viktigt att jobba mot mäns våld mot kvinnor?
För det första tycker jag att det är viktigt att stödja kvinnor som blivit utsatta och försöka få dem att få tillbaka sin självkänsla.

För det andra så vill jag sprida kunskap om mäns våld mot kvinnor.

Jag är emot våld både i micro och makroperspektiv därför är jag också med i en fredsförening. Våldet mot oss kvinnor i hemmet är ju en följd att det patriarkat vi lever i. Inte förrän vi alla ser det, kommer det att minska, för försvinna kommer det aldrig att göra eftersom det alltid är en fråga gällande makt. Jag tycker att vår verksamhet är viktig eftersom det är angeläget att sprida vår kunskap om hur kvinnor kan ha det, och att grunden till våldet de utsatts för är den manliga normen.

Under alla de år som du varit aktiv, vad är det som har förvånat dig mest?
Att det fortfarande finns brist på kunskap om hur de här kvinnorna har det. Att domstolar kan döma till gemensam vårdnad trots att alla som är nära barnet ser att det inte är bra och att barnet absolut inte vill träffa sin pappa. Dessutom sägs det att det är för barnets bästa. Vilken cynism.

En fråga jag ofta ställer mig är ”är en pappa en bra pappa om han slåss och förnedrar”?

1. Nationellt Centrum för Kvinnofrid