I mitt engagemang i kvinnojouren möter jag våldsutsatta kvinnor som söker stöd i form av samtal. Det har jag gjort i många år. Under senare tid har “relationsvåldsteam” byggt upp en organisation kring våldsutsatta kvinnor i kommunerna som delvis har ersatt de ideella jourernas mångåriga arbete med att ge stöd till våldsutsatta kvinnor. En ny företeelse är också att man nu erbjuder behandling av förövarna som till största delen är män. Förövare och våldsutsatta går alltså in genom samma dörr på Socialförvaltningen och sitter och väntar på var sin “behandlare”.

Ibland, berättar en socialsekreterare för mig, så bjuds även kvinnorna in till förövarens “behandlare” för att “berätta sin version” för att behandlaren ska få en “mer nyanserad bild” av hur våldet ser ut. Men, säger socialsekreteraren, det är ju förstås frivilligt… Socialsekreteraren säger också att hennes erfarenhet är att det inte leder till någon minskad våldsutövning för hennes “klienter” men att det är “intressant” att “se den sidan också”.

En kvinna som jag har samtal med berättar att hennes “behandlare” inte tycker att hon är redo ännu att ta sig ur det psykiska våld som hon utsätts för dagligen i sin relation. Behandlaren tycker att hon först ska bli starkare så att hon inte riskerar att gå tillbaka till honom igen…!!?? Hur ska en kvinna som dagligen utsätts för psykiskt våld kunna bli starkare när hon blir förtryckt varje dag? Vår erfarenhet är att så länge som kvinnan befinner sig i mannens våld så har han makt över henne. När hon tar steget och lämnar så återfår hon makten över sig själv och sitt liv. Vi inom kvinnojoursrörelsen är förvisso inga terapeuter eller behandlare men vi har lång och gedigen kunskap och erfarenhet av hur våld mot kvinnor utövas och vilka konsekvenser det får!

En kvinna fick rådet från sin behandlare på relationsvåldsteajavascript:;met att konfrontera mannen med att hon lämnar honom i stället för att undvika den farliga situation som det innebär att lämna en våldsam relation. Det som förstås hände var att mannen lyckades bryta ner kvinnan så mycket att hon inte orkade lämna honom. En annan kvinna jag hade samtal med berättade att en behandlare på relationsvåldsteamet hade gett henne rådet att inte “säga emot” sin förövare för att inte göra honom arg.

Ni tänker säkert att detta är enstaka händelser av inkompetenta “behandlare” och att sådana finns överallt…. Dock börjar jag se ett mönster och man kan ju undra vart den evidensbaserade kunskapen finns i detta?
 
Varför efterfrågar inte relationsvåldsteamen den kunskap och erfarenhet som finns inom den ideella kvinnojoursrörelsen?
Vi hade kunnat berätta att behandling av våldsförövare inte fungerar då det handlar om kvinnosyn!

Vi hade också kunnat tala om det olämpliga i att “behandla” kvinnor utsatta för våld tillsammans med deras förövare!

Vi hade också kunnat berätta för den behandlare som tycker att en kvinna ska stanna kvar i en destruktiv relation där psykisk misshandel sker ständigt, att det är mannen som gör henne svag och att hon aldrig kan bli stark så länge som han utövar psykiskt våld mot henne!

Vi hade också kunnat berätta för den behandlare som säger att en våldsutsatt kvinna ska berätta för sin förövare att hon ska lämna honom, att behandlaren utsätter kvinnan för en mycket stor risk då många kvinnor blir mördade när de gör så!

Vi skulle även kunnat berätta för den behandlare som tyckte att kvinnan inte skulle säga emot sin förövare, att det är viktigt att göra motstånd för att inte bli sjuk och normaliserad i våldet!

All denna kunskap och mer har vi inom den ideella kvinnojoursrörelsen! Vi vill bli efterfrågade på vår kunskap – För de våldsutsatta kvinnornas skull och innan det är för sent!

Anna-Maria Yasdani, ordförande för Tyresö kvinno- och tjejjour